LYRICS SWE/ENG

01 - Öppen/Open

Det har varit svårare än vad jag trodde. Drömmarna tar över och jag önskar faktiskt att det var där jag bodde.
De senaste dagarna har jag gjort min största bekännelse. Hela kroppen sliten mitt itu för att göra ett försök
till att förklara min känsla. I all hast gick jag därifrån med alla chakran öppna och gångarna täpptes igen.
Nu sitter jag om dagarna med ingen motivation till någonting. En öppen kropp som försöker hitta sin väg
tillbaka till sitt medvetande när det egentligen bara är en sak som kan få det återställt.
Emellanåt knyter jag näven så hårt till musiken att jag är rädd att skinnet runt min hand och handled ska
dras sönder, lossna och bara lämna skeletet till förfogande. Men jag vet inte hur jag ska hantera den
nya sortens känsla, hat mot den känslan och kärlek till den känsla. Det är så överväldigande och jag kan
inte sluta koppla allt vackert till dig.

It has been harder then I expected. Dreams posseses me and I wish that dreams were my home.
During the last days I have made my greatest confession. My whole body has been ripped apart in an attempt,
an attempt to explain and endure my feeling. I left in a hurry with all of my chakras open and my meatus was clogged.
The days are passing by and my motivation is non-existent. A open and vulnerable body who is trying to find its way back,
its way back to its self-conscious.
Inbetweentimes i clench my fist so hard I am afraid my skin will loosen its grip and tear off. All
that is left is my bone structure for purchase. I do not know how to handle this new sort of emotion. All Anger against it,
all love against it. It is so overwhelming, and I cannot stop pander everything beautiful to you.


02 - stenen framför dina fötter, det är jag/ the stone infront of your feet, is me

För en sekund tittade jag på mina händer. Såg de udda rörelserna jag gör med mina händer. Kom att tänka på att
jag inte tidigare tänkt på vad jag faktiskt gör med händerna. Deformerade är nog ordet jag själv skulle
beskriva mina händer och dess rörelser som. Men då dök det upp ett minne, när jag tittade på mina händer.
Du sa att dem var vackra, att jag hade fina händer. Jag vill inte tänka på det. Hela min mage vänds ut och in
och knäna fylls av smärta. En smärta som skulle kunna borra sig igenom ben och sippra ut mina porer för att sakta
tillintetgöra kroppen. Jag böjer mig framåt, tar en arm bakom ryggen, kupar de spretande fingrarna. Tar den
andra armen framför mig, spänner handen och känner hur handen blir deformerad. Den ser ut att försöka sträcka sig
mot något ouppnåeligt. Mitt ena ben pekar bakåt som att jag är påväg att springa, men det är bara ett försök att
upprätthålla ballansen och försöka stå kvar. Mitt andra ben är åt andra hållet. Jag böjer mig fram och gömmer mig.
Mitt sista rop går ut och jag faller till marken.

I glanced at my hands for a second. Watched the strange movements of them. I have never been thinking of it like
that. What I actually do with my hands. Disfigured is the word I have found which suits the best. The glance
made a memory appear. You told me that my hands, they were beautiful. I did not want to think
of it. My entire stomach was turned inside out and my kneecaps were filled with pain. A pain that could drill
itself and pierce my bones, skin and then seep out of my pores. Merely to fill the purpose to annihilate me.
I am leaning forward, one of my arms is behind my back, molding up my hand. The other arm is ahead of me, it is tense
and I can feel my hand being deformed. It looks like its reaching out for something, something unreachable. The right leg
peaks backwards, it looks like I am running but it is just another attempt of keeping the balance. The other leg is the
other way. I am leaning forward and hide. My last din is sent, and I fall, to the ground.


04 - Om det var sant skulle drömmen vara verklighet och verklighet en dröm/If it was true the dream would be reality and
the reality a dream

Första gången skulle du bara mäta sängen. Du sa det med den finess som jag bara hört dig säga det på. Andra gången skulle
du kolla hur många av dig som fick plats i sängen. Du rullade upp på mig, över mig, la dig på sidan och la huvudet på
snedden på min axel. tog din arm och la på min mage. Den tredje gången satt vi vid ett bord. Det var en del folk som
satt runt bordet och du kom med en slags påse eller väska.. Du avslutade med min, sa att den var vackrast.

The first time you said that you only were measuring the size of the bed. The subtlety was truly yours, and I have
only heard you said it like that, in that amorous way. The second time you said that ”I am just checking out how many
of me that fits in the bed". You worked your way up to me, leant over to the side and placed your head upon my chest.
You took your arm and gently placed the arm on my stomach. The last and third time we were seated at a table. Other
people were located around the table and you appeared with some sort of bag. Your closure was mine, you said it
was most beautiful.


06 - Fotspåren är tydliga, men de är storlek 42/the footprints are distinct, but they are size 42.

I de 20 minus som var insåg jag att det inte var smart att släppa tårar. Det frös till i tårkanalerna och jag fick svårt att
se. Men jag kunde inte låta bli. Jag tänkte på när jag höll i boken och du tog tag i den och nuddade min hand. Så känslig
är jag. Hela tillvaron frös till och helt plötsligt fick jag tillbakablickar. Jag drog nästan undan handen för jag var rädd
över vad jag skulle känna. Fingrarna blev helt torra, knogarna sprack och väcken i händerna frös nästan fast. Det sipprade blod
lite här och var. Men jag kände det inte. I vilket fall så brydde jag mig inte. Jag klandrar inte någon, det är mitt fel.Det
finns ett par toner, ett par textrader som alltid kommer att få mig att tänka på dig. Jag vet att jag kommer ha svårt att
släppa det här. Ett par sista steg är fortfarande mina som är kvar. Det får vänta tills jag kan sansa mig, titta dig i ögonen
utan att frysa till innanför ögonen.

At twenty degrees below zero I realized weeping tears is not glamorous. My tear-duct were all frozen and I had troubles making use
of my vision. But I could not overcome it. My mind was picturing when I held that book and you grabbed it and you touched my hand.
It explains my state of emotions. My entire subsistence froze and flashbacks appeared in front of my eyes. I almost pulled away
my hand because I was afraid of what I possible could feel. My fingers went all dry, my knuckles were flawed and the pleat in my
hands almost froze. Blood were seeping here and there, but I did not feel it. Anyways I did not care. I do not blame anyone, it is
my fault. There will always be certain tones, a couple of lines that reminds me of you. I also know that this will be tough, tough
not thinking of it. The last steps are still there, and they are mine. But it must wait, until I settle. Catch your eyes and
when my eyes stay unfreeze.